... efter mycket om och men, har jag öppnat påfåglarnas hägn så att de får vara helt frigående på gården. Det är på något sätt det som är meningen med påfåglar känner jag, att man verkligen får se och uppleva dem, inte enbart när man ställer sig utanför inhägnaden och bara tittar och beundrar, för i ärlighetens namn: hur ofta tar man sig tid till det?
Kungen har visat sig vara en fegis och har hittills inte gått utanför dörren. Han går innanför nätet och spelar och ropar på Guldis, som är desto nyfiknare och mer kavat. Hon är överallt, pickar på barnens leksaker, förföljer gräsklipparen, provsmakar allt som går att äta (och en del som inte går) Favoriten är tyvärr grönkål.
 |
| hugger in på mattes dyrbara grönkål |
Inte vill jag köra bort henne heller, vill absolut inte skrämma henne i
onödan med tanke på att hon faktiskt redan flugit iväg en gång när hon
blev skrämd. Så det är bara att le och se glad ut, och acceptera att jag inte kommer få äta särskilt mycket grönkål själv i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar