Adjö örtland

Jag har verkligen älskat mitt örtland. Så fint med sina naturstenar och allt.
Men stört omöjligt att hålla i gott skick. Varje vår fick jag i prioncip ta upp alla växter, frigöra dem från kvickrot och sätta tillbaka dem, plocka upp alla stenar och rensa... Och även om jag försökte hålla efter det under sommaren, så växte det igen alldeles. Dessutom är det ett helsike att rensa på marknivå med en kropp som min, så nu är det slut på det roliga. Örtlandet är ett minne blott, det enda som återstår är en hög sten bakom Ingrid-Marie-trädet... Och en halvt igenlagd cirkel.

 Jag flyttar (!) gräsmatta (från det område där jag så småningom ska utöka köksträdgården med bärbuskar mm). Det ger betydligt snabbare resultat än nysådd, och ge det här en vecka eller två, samt en klippning så kommer man knappt se att det nyss varit något annat här. Dessutom är nysådd av gräsmatta ingen höjdare med en grävtokig unge och två dito hundar, samt en drös katter som anser att all öppen jord ska förorenas och krafsas hej vilt i, så det får vara värt det här extrajobbet. Rätt tungt är det dock. Drygt hälften är gjort, och jag SKA få gjort resten i veckan.Så det så! Risken är annars att det kommer se ut så här halva sommaren, och det vore ju tråkigt. ;-)

Men örter har jag fortfarande förstås. I väntan på att jag något gång (något år) ska bygga något nytt till örterna, så är de (de få och små som inte kvävts av allt ogräs...) placerade i en av odlingsbäddarna i köksträdgården. Köksträdgården, som jag planerar ska bli dubbelt så stor. Vilket år som helst nu. ;-)