Smittsam barnlängtan

Att barnlängtan smittar, även bland höns, har jag ju konstaterat tidigare. Det samma verkar för övrigt gälla duvor. Det svarta paret (bild i inlägget nedan) blev väl avundsjuka när de såg hur mysigt de svart-vita hade i sitt rede

så igår började de bygga sig ett bo av vad de kom över, halm, pinnar och blad, i vaktlarnas sandlåda. Jag tyckte det var en olämplig plats och stal bomaterialet samt gav dem ett eget rede på väggen, men i morse var boet i sandlådan återuppbyggt, och blivande mammaduva låg där. När jag närmade mig med kameran blev hon dessutom lite ilsk och reste sig upp för att skrämma iväg mig: jojomen, ett ägg låg där allt innunder henne också.

Jag tycker fortfarande att golvet är ett dåligt valt ställe att få barn på, dels för att vaktlarna om de får chansen (medan mamma-duva är uppe och äter, t.ex) sandbadar rätt vildsint vilket inte känns helt hälsosamt för det lilla ätteägget i boet, och dels för att vaktlarna när den lille är kläckt riskerar att ha ihjäl den lilla om föräldrarna inte vaktar noga på den. Så flyttas måste de. Kanske kan jag bara lyfta upp hela sand-nu-mera-bo-lådan på en pall eftersom duvan uppenbarligen inte är så pigg på bobyte...