Jag gjorde en miss. Jag släppte in Stine (honan utan ungar) till hanen för parning. Hon var borta mindre än 10 minuter, men sedan var det kört mellan honorna. Trots flera dagars försök kunde de inte "sluta fred" igen. Men nu har jag lärt mig av det misstaget i alla fall, och istället får en eller ett par av Lunas ungar stanna med henne så småningom.
Ungarna, ja de växer för fullt. Mamma Luna vakar noga över dem när jag kommer med kameran.
Och här har vi nya avelshanen, Adrian. Korsning california/fransk vädur. Det här ska förhoppningsvis ge fina köttkaniner!
4 kommentarer:
Men såna små pyren, nu ställer jag samma fråga som man får om lammungarna... Kan ni verkligen äta upp dom?
Väldigt fina och mjuka skinn ser de ut att ha också!
Trevlig helg! /Annelie
=) Ja då, det är inga problem. Förra vändan jag hade köttkaniner så tyckte jag däremot att själva slakten var för jobbig. Så är dock inte längre fallet: jag har provslaktat. Men visst är de söta!
Vi har också planer på att äta våra kaniner, men har inte kommit dit än. Kan tänka mig att det kommer kännas tufft med slakten. Har faktiskt aldrig ätit kanin, men har hört att det smakar ungefär som kyckling. Bättre med kaninkött från ett gulligt djur som levt och dött på ett humant sätt, än broilerskyckling som levt och dött på ett sätt man inte vill veta....
Absolut! Jag har försökt ha köttkaniner förut, men det föll främst för att jag tyckte slakten blev för jobbig.
Nu några år, och ett hundratal slaktade fåglar, samt ngn get och får senare, så är det lättare att hantera. Slakten känns inte alls som ett problem längre. Hoppas ni känner så så småningom också, för det är både miljömässigt bättre, humanare och godare med eget kött.
Skicka en kommentar