De tre senaste kom igår eftermiddag. Jag kom ut i fårhuset; hade inte sett några tecken på lammning ett par timmar tidigare, men nu möts jag av en tacka som ligger på rygg (!), rycker och skakar i hela kroppen, och fast med bara huvudet ute, sitter en lammunge. Efter att ha vänt på tackan, känner jag på lammet som är till synes dött. Iskallt, och jag hittar iaf ingen puls. Tungan alldeles blå klämd mellan käkarna, krävd av att sitta fast, tydligen. Det är nästan lättare så här, när man vet att lammet inte lever längre. Då behöver man bara vara rädd om tackan, inte lammet.
Jag fick ut lammet, han hade ett väldigt stort huvud den här lammungen. Så stort att det inte gick att trycka in för att rätta till, utan jag fick ta ut honom som han låg. Dessbättre var det en erfaren tacka och med mycket glidslem gick det vägen. Jag förstod inte hur det ballonghuvudet hade kunnat komma ut alls faktiskt. Runt, tjockt och trubbigt. Han såg ut som en gremling, inte ett lamm.
Jag knådade iaf lammet lite "av bara farten"... och hittar en svag, svag puls, men ingen andning. Jag gav det ett försök till någon slags improviserad mun-mot-mun-metod med samtidig massage, och se på tusan, andningen kommer faktiskt igång. Lammet var iskallt, rossligt, tungan var fortfarande utanför, men nu hade det både plus och andades, och efter en uppvärmning sondaade jag det med råmjölk. Fortsatte sonda under kvällen. I morse lyckades den lille stå på benen efter hjälp upp, och fick i sig ett regält mål tackmjölk via sond. Och det har bara gått framåt under dagen. Han inte bara står. Han GÅR! och han DIAR!
Det är med att föda upp djur på landet är sannerligen inte så romantiskt som en del vill få det till att verka. (Bondromantik är inne sedan många år tillbaka) Snarare DRAMATISKT. Och kladdigt. Och jäkligt mycket jobb. Men ibland går det så här bra, och då blir man lycklig ändå in i hjärteroten, om det nu finns en sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar