En lyckad adoption

Åh vad man anklagar sig själv när man kommer ut i fårstallet på morgonen, och inser att man har ett felläge där lammet redan dött, p.g.a att man inte sett det i tid. "om jag bara gått ut tidigare". I går morse var en sådan morgon. Tackan Tripps lammunge hade enbart fått ut huvudet och hade frambenen bakåtvikna. Det var inte helt lätt att få ut den med hjälp heller, att det var en riktig bjässe; 6,2kg, spelade också viss roll. (tacklamm efter Ylle. med suffolk-look)

Glädjande nog kom ett levande om än medtaget lamm efteråt; det är så ledsamt när en tacka inte får behålla ett enda lamm... Tripp var också sliten, hon hade nog kämpat ett tag med sin stora unge, men efter ett par timmars vila och lite energibalans var det frid och fröjd.

På eftermiddagen lammade systern; Trapp, i boxen bredvid. Lammunge ett kom. Tripp som stod jämte bräkte och slickade efter systerns lammunge bäst hon kunde på avstånd. Lammunge två kom. Tripp började bli desperat efter vad hon verkade tro var hennes egna lamm. Lite fostervatten och hinnor som hamnade nära gallret slickade hon i sig. Så när lammunge tre sedan föddes, och mamma Trapp var fullt upptagen med sina två förstfödda, så langade jag helt enkelt över den nyfödda till Tripp. Som tog emot den på bästa sätt; lammpratade, slickade torr... En kvart senare diade den lilla. Och Tripp var nöjd. En sannerligen lyckad adoption! Mycket lättare för tackorna att ha två barn var. Så slipper den med tre ha svårt att få maten att räcka, och i det här fallet kände ju tydligen tackan med bara ett lamm, att det var minst ett för lite. ;-)