Mimmi

Vi har ett flasklamm i år. Barnen har döpt henne till Mimmi.

Jag förstår ärligt talat inte riktigt varför hon blivit en "flaskis", för hon har en mamma. En mamma som accepterar henne fullt ut, och första veckorna diade hon mamma helt och hållet. När maten sedan inte riktigt verkade räcka åt alla tre syskonen, fick hon lite stödmatning av oss eftersom hon var den minsta av dem tre. Resultatet av det, blev det samma som med en del bebisar som ges flaska och sedan ratar bröstet. Jag trodde väl aldrig det kunde ske med får, men tydligen.

Mimmi är med överallt. Alltid i vägen. Alltid på rymmen. Oavsett hur mycket mat hon får är hon aldrig nöjd. Och barnen, dom älskar henne förstås. Hur ska vi kunna slakta henne till hösten? Men jag förstår inte heller hur ska vi kunna leva med henne. Hon lär ju om möjligt vara ännu svårare att hålla bakom lås och bom när hon får längre ben och finurligare sinne, och äta upp allt jag är rädd om, för att bara nämna något...