Det finns onekligen många underliga åkommor som hundar kan drabbas av...
I torsdags var vi på utflykt till 5-öringen samman med Sally och hennes hundar, promenerade i skogen och hundarna badade och lekte massor. Toolah ägnade säkert över en timme åt att bara simma, vattentokig som hon är... Att det dessutom är toppenträning för henne, gör ju inte saken sämre!
Sedan på kvällen blev Toolah orolig, kunde inte vara still, gnölade och hade sig och bet sig frenetiskt i baken. Vid rastning gick hon som om han var jagad av sin egen bakdel (jag vet, konstig beskrivning men...) och kastade sig ständigt när på marken och bet sig där bak. Hon höll på så här halva natten och jag hittade inget fel, min egen misstanke var väl mask eller analsäcksbekymmer.
Hela tiden hängde hennes svans rätt ner, men det tolkade jag inte som ett symptom på att det var i svansen som det besvärliga satt, utan tog det som ett tecken på att hon inte mådde bra, inte var glad.
På fredag morgon hade hon kommit till ro igen, slutat gnöla och bet sig bara enstaka gånger där bak, svansen hängde dock fortfarande och hon ville inte röra sig snabbare än lugn trav. Viftade inte på svansen heller. (dock tolkade jag det fortfarande inte som att det var i svansen det onda satt, utan tänkte att hon var trött, och fortfarande inte mådde så bra)
När jag sedan fick höra av grannen som är veterinär att det finns något som heter vattensvans, gick det upp ett ljus; det hade ju varit ganska tydligt med svansen hela tiden! Vattensvans är en nervinflammation i svansroten som oftast drabbar retrivers och andra hundar som arbetar i vatten. Varför verkar lite oklart, men nedkylning, ofta i kombination med ansträngning verkar utlösa det. Som tur är är det snabbt övergående, och redan idag är Toolahs svans "sig själv" igen. Hedanefter får jag nog ta med en handduk och torka henne efter bad, samt kanske begränsa vattentiden lite, så hon förhoppningsvis inte drabbas igen, för hon hade det väldigt jobbigt där på kvällen-natten!
