onsdag, september 30, 2009

Första steget mot en faverolle-grupp

...är taget! Fick 18 ägg från Norge häromdagen, och idag har 10 av dessa lagts under lilla hönan Vera (hur lyckas 400g liten Vera täcka 700g faverolle-ägg utan bekymmer, det är ett mysterium för mig... =)) och de sista 8 äggen i maskinen. Om 3 veckor får vi väl se om det var ngt liv i de norska äggen. Kan ju vara lite si och så med befruktningen så här på hösten.
Vera ligger iaf tryggt på sin äggsamling, jag förstår mig inte på den hönan, hon ruvar 4 kullar om året men blir inte alls sliten då hon sköter sig själv exemplariskt även under ruvningen, är ute några gånger under dagen och äter, skiter och badar, och går sedan tillbaka till redet. När kycklingarna är kläckta så väntar hon ungefär 8 veckor, sedan börjar hon värpa med kycklingarna hos sig i redet. Ytterligare ngn vecka senare lägger hon sig att ruva på nytt, också nu med sina gamla kycklingar, som vid det här laget brukar vara större än henne själv då hon alltid ruvar andras ägg, hos sig. Det är en ganska imponerande bedrift! Än så länge i år har hon ruvat fram ca 30 kycklingar, och snott några extra från ruvande grannhönor. Förhoppningsvis blir detytterligare några småttingar i år!

Jag letar fortfarande efter faveroller, den 10:e åker jag ner till Skåne för att förhoppningsvis få med mig några hem. 2 hönor är bokade, och jag är spekulant på några kycklingar hos en annan säljare också. Spännande!

tisdag, september 29, 2009

Frostnatt och ond bråd död

Första frostnatten och därmed frös en del växter ihjäl i trädgården. Tyvärr låg jag efter med skörden efter min sjukhusvistelse så det var en del grönsaker kvar i landen... Men jag antar att det är sånt som händer om man inte har bättre vett än att gå och bli sjuk sådär olämpligt som jag blev. =)Kanske tråkigast av allt är att Dahliorna vid entren som jag fick av Elin i våras, och som nu hade mer knoppar än de haft under hela sommaren, inte heller tål frost utan ser ganska vissna ut... Ja ja, så kan det bli. Ska plocka upp knölarna så det blir nya dahlior nästa år istället.

måndag, september 28, 2009

Fårklippning

Så var det dax får höstens fårklippning igen! Monica kom och gjorde som vanligt ett bra jobb med hela gänget. Fort som tusan går det! Hon hinner klippa hela flocken på samma tid som vi själva skulle hinna med en enda (på vilkor att den där enda stod jäkligt stilla. =)) Rent generellt var de i lagom hull, ngn tacka som gick med tvillingar nu var lite tunn, men annars såg det bra ut.

Roligast av allt var nog att se Monica och baggen, där snackar vi sumobrottning, baggen är väldigt... välväxt =), och väger ungefär det dubbla mot Monica som inte är så stor själv. Men det gick ju det med, även om det såg ut som David och Goliat. Som sig bör så "vann" ju "David" då. "Goliat" kämpade dock inte emot direkt, utan stod mest bara där och var tung när han skulle sättas på rumpan. =)

De tacklamm som togs ifrån för 1½ månad sedan släpptes nu tillbaka i flocken, och slöt sig genast till sina respektive mödrar. Detta förvånade mig, trodde inte de skulle ha sådan koll efter att inte ha sett varandra på så lång tid, men det var ingen tvekan om saken där inte!

Innan vi hade egna får så trodde jag att ett vitt får är ett vitt får, att de såg i det närmaste likadana ut, men så är dte verkligen inte, långt ifrån. Det är roligt att det är så lätt att känna igen alla fåren, trots att de inte har några speciella teckningar utan bara är helt vita/helt bruna så ser jag direkt vilket får det är efter hur de ser ut i ansiktet. De har väldigt starka personlighetsdrag när man lärt känna dem! Samma med lammen, man ser direkt vilket lamm som hör till respektive tacka, även där på deras ansiktsdrag. Marängs tacklamm ser ut som en exakt kopia av sin mor, fast än så länge lite mindre. Det är häftigt! (Jag är nog ganska... lättimpad. =))

söndag, september 27, 2009

Renaste hönshuset i kommunen!

...har jag nog nu! Har ägnat dagarna 3 åt regelrätt sanering i hönshuset. Jag har inte upplevt att det var så skitigt där inne, jag mockar och dammsuger ju varje vecka hos de små liven, men nu när jag såpskurat från giolv till tak så syntes skillnaden mer än tydligt!!

Det blir visst en hel del fläckar på väggarna av höns som varit ute och badat i fuktig jord och sedan skakar sig, dessutom lyckas de skita på väggarna. Och på sittpinnarna. Osv. Jag vet inte hur de bär sig åt. =) Men med rotborste och grönsåpa så blev hönshuset som nytt, så rent och fint och ärligt talt, inte en doft av höna. Det "problemet" åtgärdar dock hönsen inom ett par dagar.

Synd att jag varken har tid eller engagemang att alltid hålla det så här rent, för det är verkligen en fröjd att vistas hos hönsen efter en sådan här storstädning. Nog för att det är trevligt annars också, och mitt hönshus anses nog vara väldigt välstädat rent generellt, men... Såpskurning varannan vecka, det vore ngt det!

Försökte fota hur rent och fint det blev, men det var visst inte det lättaste i mitt hönshus. Det är liksom inte fotovänligt utan man får bara med en liten del i taget. vad som däremot fastnade på bild var hela appenzellerflocken, som samlades för att undersöka vad matte höll på med. Ni ser dock i bakgrunden hur välskurat allting är! =)Appenzellerhönsen har förövrigt hunnit bli riiktigt trevliga under det gångna året, från att ha varit hysteriskt nervösa och flaxiga och dessutom svåra att föröka har de blivit en harmonisk nyfiken flock som i år haft 100% befruktning på sina ägg och fått massvis med riktigt fina kycklingar!

fredag, september 25, 2009

Ingen som vet?

Jag ringde avdelningen nyss, men naturligtvis var det en av de få sköterskor som jag inte lärde känna under min sjukhusvistelse, som svarade. *suckar* Hon visste ingenting, inte vem jag var, inte vad som var sagt, och inget annat heller. Hon visste ungefär lika lite som jag med andra ord (eller, jag visste nog mer, för jag är skapligt medveten om vem jag är iaf... =))

Fick rekomendationen att ringa medecinmottagningen i em. Jaha, så nu ska jag dra den 3 veckor långa historien för ngn ny läkare. Väldigt roligt... Kan man med och säga "jag orkar inte berätta hela den här historien, leta fram min journal och LÄS, och återkom till mig" =D

torsdag, september 24, 2009

Känns inte riktigt okej...

Nu är det en vecka sedan jag började äta igen, och det fungerar fortfarande inte tillfredsställande. Ska det vara så här? Jag mår allra bäst om jag låter bli att äta, men det går ju inte, alltså äter jag och sedan mår jag fan så illa. Jag får kämpa i ett par timmar efteråt för att inte kräkas, och ibland (ett par gånger per dag) går det inte, utan jag kräks i alla fall. Känns inte helt okej det här...

onsdag, september 23, 2009

fortsättning om de feta lammen =)

Fick snabbt en förklaring till varför våra lamm ansågs vara i fetaste laget. =) Dels så uppfattade slaktaren dem som fetare än klacificeringen sa, och denna kundkretsen vill ha ett magert kött med förhållandevis neutral smak. Och det verkar som om lammsmaken blir mer karaktäristisk när lammen är fetare. En hel vetenskap det här! Ska bli spännande att gå kursen!

tisdag, september 22, 2009

Kanske var de inte så feta iaf?

Efter att ha ställt frågan på alternativforumet om vad vi gör för fel som får feta lamm, har jag kanske fått börja omvärdera slaktarens kommentar om att de var feta.

Enligt flera som föder upp förhållandevis många lamm/år och skickar sina till scan, så var våra lamm inte feta alls, utan 2+-3 är tämligen normalt. (2+-lammet skulle tom kunnat få växa på sig lite till) Och R är bra! Så vi borde snarare vara nöjda med att fått R2+-3 på våra grabbar... Nu vet jag ännu mindre vad jag ska tro? =/

Helt klart en fråga att ta upp på får-studiecirkeln som startar den 6:e! Vad vill de har för klassning, och varför?

måndag, september 21, 2009

Hälsouppdatering

Nu är jag utskriven från sjukhuset! Och jag mår faktiskt ganska bra. Trött och seg i huvudet, och mår lite illa när jag har ätit, men äter gör jag! Och det kommer inte upp igen. Och på toa går jag, så det ska nog bli bra det här!

söndag, september 20, 2009

Feta lamm!?!

Vi har fått möjlighet att sälja lamm till Bitterna lamm och i år skickade vi två bagglamm på "provslakt" där. Vi har ännu inte fått svar på hur de var i smaken, men klassificeringaen har vi fått och den var förvånande. R 2+ resp R 3, dvs våra lamm var FETA!

Hur har det gått till, de har inte fått något kraftfoder utan har bara gått och betat på naturbete och till viss del på gammal vall... (minst 12 år sedan den plöjdes och såddes) Visserligen gick de länge med sina mammor, tills de var ca 4 månader gamla, kan det ha betydelse? Fick även höra av slaktaren att gammal vall tydligen kunde bli "fet". Jag vet inte vad jag ska tro...?

lördag, september 19, 2009

Rasbyte

Efter lite funderingar så beslöt jag mig för att byta ut mina gotlndshöns, detta av flera anledningar. Dels har jag tappat bort genbanksintyget (hur slarvig får man vara egentligen!?! =(), dels så uppfyllde de inte riktigt mina önskemål insåg jag.Jag har ju redan svarthönsen som ruvar som tokiga, så ytterligare en ruvande ras blev lite mer än jag kunde hantera redan i sommras när jag fortfarande hade väldigt få vuxna individer, så det är bättre att svarthönsen får hjälpa till att ruva fram grannrasernas kycklingar istället.

Det nappade direkt på min annons och inom ett dygn var hela flocken såld. Nu är deras box såpskurad från golv till tak och en ny stege är byggd och målad. Här ska svarthönsen få flytta in när jag blivit av med de sista kycklingarna som är tingade men inte hämtade.

Så återupptas funderingarna på vilken ras som ska få ersätta gotlänningarna? Önskemålen är mycket ägg, bra slaktkroppar, liten eller obefintlig ruvlust och att rasen ska vara populär men inte jättevanlig: jag vill kunna sälja avelsägg och kycklingar så småningom. Jag vet ju egentligen redan vad jag vill ha, men sist jag försökte få tag på sådana så misslyckades jag... Men jag var nog bara inte tillräckligt ihärdig.

Vad jag ska ha? Jo, stora laxfärgade faveroller. De uppfyller samtliga av mina önskemål och är både vackra och har ett speciellt utseende! Hoppas min hönsjakt fungerar bättre den här gången!

fredag, september 18, 2009

Gulkroppscysta

Kom upp till sjukhuset och fick av en gravallvarlig läkare reda på att de hittat en stor, brusten cysta på ena äggstocken. Efter några timmars oro och undersökning hos gyn visade det sig vara en gulkroppscysta, helt ofarligt och försvinner av sig självt. Vilken lättnad!

Enda negativa är att det fortfarande inte finns ngt att skylla magproblemen på då. Jag är hemma på fortsatt permision och ska fortsätta försöken att komma igång att äta. Idag är det flytande som gäller, i morgon förhoppningsvis snäll, mosad mat. Läge för torsk med äggsås kanske?

Under tiden vi väntade på sjukhuset passade vi på att ta en promenad ner till sjön, där Alma, tro´t eller ej, badade. Hon doppade sig åtskilliga gånger och plaskade runt en bra stund, och påstod att det var skönt. Vattnet var iskallt, men i luften var det iaf varmt och skönt!

Permision

Jag kom hem vid 19-tiden igårkväll på lite permis från sjukhuset, så skönt! Jag har ont som fan i ryggen eftersom jag inte får ta mina medeciner (eller iaf inte de jag brukar), men håller på att prova ut nya som ska vara snällare mot magen, hoppas att de fungerar för det är skitjobbigt att behöva be Alma att göra allt som innebär att jag måste böja mig. Men det är tur att hon är så stor och duktig och hjälpsam nu!

Väl hemma så var det ju dax att sköta det gamla vanliga, mata höns och kaniner, klappa Dimma och laga mat, baka bröd och städa undan i köket, och det var så underbart! Jag har verkligen saknat allt det här vardagliga under tiden på sjukhuset. Har kanske varit lite nyttigt att vara där och inse hur roligt vardagslivet faktiskt är!

Lagade min egen flykost igår, potatis-purjo-soppa som jag mixade slät, så mkt godare än eländet de serverar på sjukhuset! Just därför la jag upp en lite större portion, kanske ½ av vad jag normalt skulle äta, men efter 1 dl sa det stopp, då kände jag mig proppmätt och illamående. Munnen ville gärna fortsätta äta, men inte resten av mig.

Nu ska jag snart tillbaka till sjukhuset igen, svärmor kommer och hämtar mig och så ska jag vara där vid 10-10:30 för att få reda på resultatet av CT och div odlingar. Sedan ska det bedömmas om jag kan få fortsatt permis över helgen eller om jag blir kvar.

torsdag, september 17, 2009

Får jag åka hem idag? Och är det en bra ide?

I eftermiddag ska det göras en CT- buk. Om inte den visar på någonting, så ska jag få åka hem och börja äta hemma. Det dröjer ett par dagar med mat innan man kan se hur magen reagerar nämligen.

Det blir förstås jätteskönt och underbart och fantastiskt att få komma hem och ha det som vanligt, framförallt att få vara med Alma, jag har saknat henne så ofantligt mycket de här 6 dagarna... Samtidigt finns rädslan där: tänk om jag blir lika dålig igen så fort jag börjar äta? Risken finns, eftersom de fortfarande inte vet varför det blev så här från början. Det KAN vara diclofenacken, men det är absolut inte säkert...

Jag äter flytande mat nu, ca 1½ dl 4 ggr/dygn och mår illa som fan av det, men får behålla det om jag äter tillräckligt långsamt. (1½ dl tar ca 1 timme...) Egentligen kan jag tycka att jag borde kommit igång att äta mer riktigt innan det är dax för hemgång, samtidigt vill jag ju inget hellre än att komma hem till familjen och djuren så vi testar nu när möjligheten ges. Om den ges alltså, det beror ju på om de ser någonting på CT´n.

onsdag, september 16, 2009

Resultat av undersökningarna

Natten till idag blev ett helvete. Jag gjorde ett nytt försök med laxermedlet vilket på sätt och vis fungerade. Visst kom skiten ut, men jag spydde som en gris också. Jag släpade min droppställning med näringsdropp mellan sängen och toan i nästan 12 timmar. Ibland hann jag inte, utan spydde på golvet... 2 timmars orolig slummer hann jag dock med innan det var dax att vakna och ta lavemang. =/

Sedan var det då dax för undersökningen, jag grät och grät, och fick byta ut den manlig läkaren som skulle gjort undersökningen mot en kvinnlig vilket kändes bättre. Coloskopin var vidrig, och ont gjorde det också. De hittade inget konstigt, men tog prover för att kunna titta i microskop och utsluta inflammatorisk sjudom som bara kan ses så.

Så var det endoskopin då. Här märkte jag inte så mycket, äntligen tog väl det lugnande medlet. Inget konstigt här heller.

Nu är de inne på att det är tabletterna jag äter för ryggen som orskat det hela, så nu är det slut på det knaprande *shit* Dock ska lite odlingssvar komma också för att utesluta ett par andra saker.

Nu är det meningen att jag ska börja äta, vilket känns skrämmande. Jag kan ju inte ens behålla ett par glas vatten... Jag var lite rädd för det här, att de inte skulle hitta ngt, men att jag lik förbannat mår dåligt. Det är nästan värre än att de hittat ngt läskigt där inne. Hoppas jag kan äta nu då...

tisdag, september 15, 2009

Äckelblogg

Just nu handlar den här bloggen enbart om spyor, bajs och tarmar. Jag lovar att efter morgondagens undersökningar ska jag ha inside-bilder från mina tarmar som rubrikbild. Och som profilbild. =) Jag tror visserligen inte att ni tycker det här är sådär vansinnigt roligt, men å andra sidan tycker inte jag heller att det är det, så ni kan gott få lida lite ni också. Det är ändå mest synd om mig som får uppleva det live, så det så! =)

Nyast på skitfronten är att magen, trots uppkräkandet av laxermedel, har kommit igång så smått. Och det gör inte mer ont än att det är hanterbart. Nu ska jag bara få sköterskorna att förstå att de inte får sätta någon ny droppnål i handen förän jag är färdig på toa, jag MÅSTE kunna tvätta händerna ordentligt, så är det bara! Och idag är det dax för höger hand, så de kan ändå gott vänta tills jag är färdig med mitt datorknappande.

I övrigt ska ni vara jäkligt glada att jag inte har med mig kameran hit. Som ni vet så brukar jag normalt sett alltid bildblogga, och jag lovar att ni inte vill se det jag åstadkommit de här dagarna!

Det sket sig...

...eller det var väl precis det det INTE gjorde, utan tvärt om. Det kom ut i fel ände helt enkelt. Till slut gick det inte att hålla illamåendet i schack. Medlet rann inte igenom, så det blidde inget laxerande.

Ny sköterska, hon är ofattbart hurtig och optimistisk. Skrämmande, jag är precis tvärt om: en ynklig pessemist som helst bara vill gå och gömma mig....

Vad händer? (eller händer inte, snarare...)

Jaha. 3½ timme sedan jag drack laxermedlet, jag har legat och sovit och ännu har inget hänt. Jag mår illa som fan, det jag druckit känns som om det går ända upp i halsen (rinner det ut om jag böjer mig fram tror ni?!) Det verkar iaf inte gå igenom?!?

När jag sitter upp bubblar det om i magen i etapper(rinner ner lite i taget? och släpper då upp luft?) men när jag lägger mig slutar det. Måste ha tag på ngn som kan förklara vad som händer... Eller snarare inte händer...

Nu börjar det..

Dessbättre fick jag byta laxeringsmedel, nu har jag ett där jag bara måste dricka ngn liter, och med 12 timmars mellanrum. En stor förbättring, förutom att jag måste upp kl 01 i natt och göra det hela en gång till. Jag har just fått dricka första omgången, det smakade förjävligt rent sagt (tänk er att blanda citron med vätskeersättning, fylla på med mer salt och sedan ånga bort så gott som allt vatten.)

Snart drar det väl igång, och jag har blivit lovad morfin om det gör för ont, vilket dessvärre även läkaren trodde att det skulle göra... =/

Ang. morgondagens undersökning, så ska till ytterligare studier av mitt inre tydligen: de ska göra en gastroskopi utöver coloskopin... Jag ska kräva att bli sövd... Oavsett vad de säger...

måndag, september 14, 2009

DRICKA....

4 liter. på 4 timmar. och det är inte hallonsaft direkt. och eftersom magen är igensvullen har jag svårt att dricka ens en mugg. Jag kan aldrig tro att jag ska kunna dricka så mkt då.

Dessutom får jag panikont av att magen drar igång för att smälta lite kokt jävla ris. Hur ont kommer det då inte att göra med laxermedel, som VERKLIGEN kör igång tarmen?Jag är så rädd, har gråtit flera timmar nu... Dessutom gör tydligen själva undersökningen redigt ont har jag fått höra av flera som gjort det. Och då var deras tarm inte ens särskilt sjuk tan problemet var typ "får ont i magen och måste på toa om jag äter stark mat". ångest ångest ångest.

Tanten har flyttats och jag har nu rummet för mig själv och kan gråta och yla utan att någon märker det...

Och Alma går runt och säger hemma att mamma inte vill ha henne, därför är mamma borta. Och jag gråter ännu mer...

Dårhuset

Nu har jag fått en tid för undersökningen, onsdag 8:45. Innan den, under 4 timmar ska jag dricka 4 liter laxeringsvätska. Jag fattar inte hur det ska gå till, jag som bara kan dricka försiktigt klunkvis för annars spyr jag och får panikont i magen.*ångest* Hoppas att Stybbe kan få vara med mig i alla fall.

Nu har min gamla rumsgranne, en romsk kvinna utan uppehållstillstånd försvunnit från sjukhuset. Det samma har mitt visakort gjort, antagligen tillsammans med kvinnan...

Har fått en ny rumsgranne, en dement gammal kvinna som skriker efter mamma, gråter och klagar. Det är så hemskt! Och hur ska jag kunna få vila eller sova, det här känns ohållbart.

Har jag kommit till dårhuset? Känns så. Ställde frågan till en sköterska som suckade och sa "Nej, så här är svenska sjukvården..."

Vart jag har tagit vägen? Jo, jag ligger på sjukhus...

Jag är inlagd på sjukhus (KSS, skövde)... Det som jag först trodde var en ovanligt lång och tuff magsjuka magsjuka eller en redig magkatarr visade sig vara ngt annat och jag kom in akut tidigt lördag morgon.

Det är stopp någonstans i tarmarna, antagligen har tarmen svullnat ihop så att det saknas passage eller så är det ngt i vägen (inte bajs=förstoppning alltså, utan typ... kanske en tumör...) De är inne på att det ev är en inflammatorisk tarmsjukdom, som ev. hänger ihop med den inflammatoriska sjukdomen i ryggen... Nu verkar det dessutom har tillstött en infektion i tarmen, då jag fått feber och har spenatfärgad avföring (det där var nog mer än ni ville veta! )

Jag får (och kan!) inte äta, utan får näringsdropp. (å den där jäkla nålen får sättas om mest hela tiden. Och de sticker och sticker och sticker: de sticker fel, kärlen spricker... så för varjelyckat satt nål har de väl stuckit 5-6ggr. jättekul är det)

Det jag väntar på nu är att de ska gå upp i tjocktarmen med en kamera för att försöka lokalisera stoppet och komma fram till vad det är för ngt, detta görs först på onsdag... =/ Å sedan får vi se vad som händer, men det verkar dessvärre som om jag blir kvar här ett tag, av ngn konstig anledning får man inte sköta dropp hemma själv heller utan jag får snällt ligga här och ha det jobbigt... och tråkigt... och eländigt... En allmän uppmaning till er alla är: KOM OCH HÄLSA PÅ MIG!!! Eftersom man nu för tiden får lov att ha mobilen på på sjukhus, så är jag fullt nåbar nästan hela tiden.

Idag har jag fått hit en dator som underbara Ann fixade åt mig. Och min kudde. Och min spikmatta! Så nu kan jag i alla fall så jag kan göra annat än att titta på den beiga vävtapeten och hopplöst tråkiga frågeprogram på tv, det känns som en stor lättnad. Men det är fruktansvärt att vara på sjukhus... Jag känner mig ensam och rädd och orolig, och dygnet har alldeles för många timmar där man kan fantisera om allt hemskt det här kan vara och innebära... Har inte jag redan fått min beskärda del av sjukdom och elände redan!?!?

Jag saknar min älskade unge. Och älskade gubbe. Och älskade häst. Och mitt hus och min säng och... Jag vill inte vara här, och jag vill inte vara sjuk!

torsdag, september 03, 2009

Älgfärs

Jag fick en liten handdriven köttkvarn av Karin & John innan de flyttade. Idag har jag provat den! Lite av det älgkött som svärmor kom med häromdagen har idag passerat kvarnen för vidare användning i maträtter där viltsmaken kan döljas, Stybbe är inget fan av vilt (till skillnad från mig). Det var lite pyssel med malandet, hinnorna tenderade att trassla in sig inne i kvarnen så jag fick rensa den efter varje halvkilo, men färs blev det! Någon som har något att säga om åldern på kvarnen? märkt "5 Standardwerk".

onsdag, september 02, 2009

Sorg i kålgården

Grönkålen har varit otroligt lättodlad och trevlig, jag har haft en vackert grönskimmrande grönkålsskog som jag då och då skördat lite av och haft i bröd eller soppa.

Idag blev det ett abrupt slut på glädjen i kålgården, redan när jag klev utanför ytterdörre, alltså 10 meter från kålen, såg jag att något gått käpprätt åt h-vete. Min frodiga vackra grönkålsskog hade förvandlats till en skog av skelett. Skelett vars grenar såg ut att röra sig... Det myllrade av larver, jag hade helt missat äggen som fjärilarna lagt där i min "skog", sedan blev dte vackert väder... och poff. MYCKET larver blir det...Grönkålen var det ju kört för, den brände jag med larver och allt i en tunna. Sedan ägnade jag åtskilliga timmar åt att plocka kvarvarande små monster. Fick ihop så att de fyllde upp 2 cm i en 2-liters glasslåda. (Och då följde ändå de flesta av dem sin älskade kål in i lågorna...) Fattar ni hur mycket larver det är!?!

Vidrigt! Och sorgligt. Nästa år ska jag, vis av erfarenheten, odla min kål under nät.