Och jag, jag fick ångest i stället för att glädjas åt hennes nyfunna upptäckt och möjlighet. Fan, hon blir stor alldeles för fort! Jag kommer inte få uppleva liten-bebis-tiden igen, det här är sista gången och nu är hon ju faktiskt ingen liten bebis längre!
Och jag som skulle njuta så av nyföddhetstiden, det gick ju helt åt helvete med det, för hon har ju bara varit sjuk hela tiden och all min tid och ork har gått till oro och bråk med läkare! Jag har nästan lite svårt att känna glädje över alla hennes framsteg, jag vill stanna tiden nu. Känner mig lite ledsen för att jag inte hinner med..
När Alma var bebis hade jag så bråttom, längtade hela tiden efter att hon skulle bli mer självständig och gå framåt i utvecklingen, allt var nytt och spännande. Nu är jag medveten om hur snabbt den här tiden bara rusar förbi, och därtill vet jag att det här är sista gången. Min sista chans på något sätt. Jag vill känna mig klar med bebistiden, när Tilde börjar bli stor, men då får det inte gå så här fort...
"Fina, lilla krumelur, jag vill inte bliva stur!"
2 kommentarer:
Älskling, jag förstår att du våndas. Det är verkligen en bittersöt tid du har.
Tänk bara på, att varje ögonblick NU är värdefullt, och försök att inte förlora dem medan du våndas över att tiden går.
Kram
Visst är det så, jag gör mitt bästa för att njuta av nuet, men ibland kommer de här tankarna över mig ändå... =/
Skicka en kommentar