söndag, september 25, 2011

Avsked

Vad ont det gör! Dimma är såld. Dimma, hästen som betyder allt för mig. Hon är som mitt tredje barn. Det känns faktiskt så, som om jag har sålt mitt eget barn, eller sålt min själ... Jag älskar det där tjocka, håriga kreaturet... ;-) Dessutom sitter en stor del av min idientitet i att jag är hästtjej. Vem blir jag utan hästarna?

Men jag vet ju att det är bäst så här. Tid (och ekonomi) spelar kanske också en viss roll i sammanhanget, men det verkliga boven i det hela är min reumatism. Hittills har ingen medecin fungerat tillfredsställande. I bra perioder kan jag kanske rida och köra litegrann, dock får jag ont vilket går ut över allt annat, och då kan jag inte klarar av resten av livet, med barnen, gården osv. Dessutom kan jag inte sova, och inte hålla humöret uppe heller eftersom jag har ont...

Sedan kommer de dåliga perioderna. Den värsta hittills hade jag för drygt ett år sedan. Då kunde jag under 3 månaders tid inte ens gå ut till stallet med två kryckor, jag fick åka rullstol om jag skulle röra mig längre än 10-15 meter. Det kommer tyvärr inte vara sista gången jag är så där dålig. Kanske kan det komma ngt läkemedel i framtiden som gör mig smärtfri (eller åtminstone någorlunda) men det är ju inget jag kan utgå ifrån...

Och det är inte rättvist mot Dimma att ha henne gående där ute i hagen till ingen nytta. Det enda jag får ut av det hela då förutom smärta när jag försöker göra någonting med henne, är dåligt samvete. Och hon vantrivs, Dimma vill ju arbeta! Hon vill se världen, inte bara en hage och då och då en sliten stallgång... Därför har hon fått flytta nu... Och det gör så ont! Jag vill ju ha kvar min älskade häst... jag vill rida och köra... Det är ju det jag brinner för!

Nu är det som det är, och en tröst i det hela är ändå att jag tror mig ha hittat ett verkligt bra nytt hem åt Dimma. Och Simona, faktiskt. Flickorna fick komma till samma ställe! Hos Katarina kommer Dimma få göra allt det där hon tycker är roligt, och jag tror att de kommer bli ett bra team!

I går fick jag vinka av hästarna, som numera är Gnestabor... Här kommer sista bilderna på mina tjejer. Som jag kommer att sakna dem! Och framför allt Dimma, den underbaraste och mest personliga häst jag någonsin träffat.

2 kommentarer:

The Knitting Seaman sa...

Buhuuu! Fast å andra sidan... Ganska bra. För Dimmas skull. Kram!

syster yster sa...

Bra för hästarna men tråkigt för dej, jag välkomnar hästarna till södermanland :)