På bättringsvägen

Hemma efter några dygn på neonatalavdelningen. Äntligen togs vi på allvar, vilket väl var på tiden! Jag hade innan påtalat Tildes slöhet och ställt mig frågande till om hon verkligen får i sig mat nog, sedan i måndags, men såväl BB, BBVIH och barnläkare har bara sagt att hon är så där lugn för att hon är "mätt och nöjd". Mmm, eller inte. =/

Även om Tildes bilirubinvärden låg skapligt högt så var själva gulsoten egentligen inget större problem, men det hade blivit en ond cirkel där gulsoten gjorde henne trött, -hon orkade inte äta tillräckligt bra (svårt att bedömma mängd när man ammar, särskilt när de som ska veta hävdar att allt är i sin ordning...) och blev då ännu tröttare samt att gulsoten inte gick över. Vi gav lite ersättning helt på eget bevåg under tiden hemma, vilket väl var tur det, för annars vet jag inte hur hon hade mått... =/

Det visade sig i alla fall att Tilde fick i sig på tok för lite mat, dvs raka motsatsen mot vad sjukvården hävdat dittills (inser återigen att man ska lite på sin egen magkänsla, oavsett vad sjukvården säger!), och därför hade lyckats bli uttorkad utöver gulsoten, så de här dagarna på neo har ägnats åt mat, mat, mat. Det har varit en del kämpande med väckning och mattrugande var 3:e timme dygnet runt... Men nu vaknar hon av sig själv allt som oftast, har vakenperioder några gånger per dag och mår helt klart mycket bättre även om hon fortfarande inte är jättepigg. Vikten har också vänt uppåt, dock får hon fortfarande inte i sig full matmängd men är i alla fall på god väg så nu får vi vara hemma igen!

Tilde i sin "plastbalja" på neo