fredag, januari 29, 2010

En stor sorg i paradiset

Livet är inte alltid så lätt att leva. Jag kommer bara skriva lite kort om det här nu, kanske kommer jag tillbaka senare och ändrar, lägger till eller raderar inlägget helt, jag vet inte, jag får se hur det känns allt eftersom.

Jag har haft ännu ett missfall, den här gången hann det gå lite längre, 10 veckor ca... Jag trodde och hoppades verkligen att det skulle gå bra, och den korta tid jag hann vara gravid kändes det ganska okej med måendet också.

Tyvärr fick jag fruktansvärt ont i söndags, och sa redan då till Stybbe att det här kan aldrig gå väl. Och mycket riktigt, 2 dagar senare var det fullbordat faktum. Den här gången kändes det tydligt i hela kroppen att graviditeten var borta, så det var ingen tvekan om att det var slut.

Under onsdagen fick vi trots snöstormen och åka in till Skövde för kontroll. Resan gick bra men tog tid, och väl framme fick vi vänta 2 timmar från vår bestämda tid. Efter lite trassel och buttra sköterskor utan förståelse, fick jag träffa en mkt fin och förstående läkare iaf, samma som jag hade när de hittade cystan i höstas.

Läkarbesöket gick bra, lite upprensning blev det och hon passade på att kontrollera livmodern för div problem som kan orsaka missfall: myom, ärrbildningar, utväxter etc, men allt så mycket bra ut. Inte heller fanns där några nya cystor på äggstockarna vilket förstås var skönt att höra mitt i allt elände.

Händer det här en gång till kallas det habituell abort, och då kommer de göra en ganska omfattande utredning för att utesluta olika kände orsaker till att det går så här. Vissa saker är redan uteslutna iom ovanstående kontroll, fast det finns ännu mer problem att leta efter om det behövs... Jag hoppas att det inte blir aktuellet, utan att det så småningom blir ett lillasyskon här hos oss.

Nu är magplågorna iaf så gott som borta, synd att den själsliga smärtan inte är lika "enkel" att rensa bort.

12 kommentarer:

Koola Viola sa...

Ledsamt att läsa, det måste vara hemskt att gå igenom. Beklagar verkligen. Kram.

lilian sa...

Stackars lilla linda och stybbe!!!

Det blir ju en enorm tomhet och smärta i både kropp och själ.

Förhoppningsvis kommer det lite plåster på såren i brevlådan idag.

kram ma

UlricaA sa...

Fy så jobbigt! Jag minns när jag blev gravid när Hanna bara var liten och min dåvarande sambo inte ville ha det...det var nog det värsta jag har varit med om och det skrek inom hela mig den gången...tänker på dig och känner med dig..!!!! stor kram!

Anonym sa...

Jag skickar en varm kram till er !

Familjen Andersson sa...

Jag vet att det är klen tröst, men om inte livet vore ett elände ibland, då kanske man inte skulle glädja sig lika mycket för det som är bra!
Ni har ju ALMA iallafall :)

Anonym sa...

jag tänker på dig Linda!!

Malin Gredenvall sa...

jag tänker på dig Linda!!

Skällaredsgård/ Pernilla sa...

Ibland känns livet så orättvist. Varför kan det inte vara enkelt och alla få känna sig lyckliga hela tiden. Tänker på er skall ni veta. Förstår att det inte är enkelt att se framåt just nu. Med tiden hoppas jag det kommer ett litet knyte till er. Mys och njut av Alma och varandra så länge så håller vi tummen för er. Skickar massor av styrke kramar till alla. Kram Pernilla skällaredsgård.

StickLena =KnitLena sa...

Tråkigt är bara förnamnet...i min fertila ålder var jag mer eller mindre ständigt gravid i 7 år innan jag fick 1(ett) barn som lever än. Två år före fick jag en son som levde i 9 dagar och det var nog han som gjorde att jag orkade försöka en gång till. Kanske din dotter kan ge dig tillräcklig kraft...
Kram pussling

Linda Färnevik sa...

Tack för all omtanke!!!

Det börjar kännas lättare, nu, 2 veckor senare, när hormoner och sådant gått ur kroppen iaf. Visst ger vi det ett nytt försök, även om jag känner viss misströstan efter 3 MF...

Elin Gilenmyr sa...

Beklagar verkligen.Skickar dig en varm kram.

Kramiz Elin

Jeanette Stendahl sa...

Men hallå! Nu sitter jag här och lipar ju! Jag känner verkligen för dig. Hoppas du kan komma vidare och bli gravid igen. Tusen miljoner kramar!!