Mina SI-leder är mer inflammerade än någonsin tidigare, smärtan kan närmast jämföras med den smärta man får utlida när man brutit armen eller liknande. Fast inne i bäckenet. Trots insättning av relativt hög dos kortison, samt div andra antiinflammatoriska och smärtstillande preparat (dock med vissa begränsningar med tanke på eventuell framtida barnalstring och utredning i missfallsfrågan) så har det bara blivit värre, och värre, och värre... Jag har inte fått sova på nätterna utan vaknar varje gång jag rör mig det minsta, har mkt svårt att resa mig upp från säng/soffa/bil etc, och har helt enkelt för jäkla ont dygnet runt. Ohållbart. Ofta gör det så ont att tårarna inte går att hejda.
I ett försök att få bukt med det hela, har jag nu fått kortisoninjektioner i SI-leden på vänster sida, dubbel dos. Det kan jag säga, att det gör ont. För jäkla ont. Och efteråt blir man ganska handikappad. Då är det tur att dessa fantastiska, underbara, otroliga människor finns! Tack Malin, för att du löste hemtransporten från sjukhuset, och för att du tröstat mig när jag haft ont. Och tack Elin, som agerar stand in för mig nu, och sköter allt mitt vardagsarbete här hemma på gården, men djur och hus och odlingar... Utöver dessa hjälpsamma vänner, har jag fått göra en ny bekantskap också, verkligen en bekantskap utöver det vanliga!
De nya fåren var också verkligen i behov av hjälp, de behövde bli av med raggen och dessutom visade sig klövarna vara i vedervärdigt skick, hålväggar och bölder och gud vet allt... Inte kunde jag tro att det skulle vara så här illa, har aldrig sett någonting liknande.... =/ Med mig i rullstol, och Stybbe som jobbar nästan dygnet runt för att få ihop det någorlunda med ekonomin och sina beställningar, satt vi i viss knipa där. Tack vare två fantastiska människor från forumet Alternativ.nu så är fåren nu iordninggjorda och utsläppta på betet till de andra. Tack tack tack, jag blir alldeles tårögd när jag tänker på att det finns människor som ni!!!
(Foto: the knitting seaman)
Även Elin visade sig vara en naturbegåvning på det här med fårhantering och klippning, trots brist på tidigare erfarenhet. De blev riktigt, riktigt fina, jag är grymt imponerad faktiskt. Här har ni henne i aktion med tackan "Vit", 6 år gammal, och korsning finull/rya.
Jag är så otroligt glad och tacksam att det finns så fina människor runt omkring mig, det är till enorm tröst i stunder som dessa. Jag hoppas jag får återgälda er också, så småningom!
2 kommentarer:
Så härligt, att det finns fina människor när det verkligen kniper!!
Det är dom verkliga vännerna!
Det är för att du själv är en!
Tänker på dig linda, varje dag, och hoppas att du blir bättre. Jag förstår hur du känner, ärligt.
Kram på dig och hoppas vi ses snart!
Skicka en kommentar